skribentenx

Det hela började med att jag strax innan midsommar fick jobb i butiken. Jag var glad och det kändes roligt att få börja jobba igen då jag hade varit arbetssökande en längre tid. Jag fick lära känna nya människor som blev mina kollegor. Även fast de är ca tio år yngre än mig så kom vi bra överens med varandra och  vi ställde upp och hjälpte varandra så gott det gick. När jag började där så var vi sju stycken (jag och fyra till som jobbade mestadels och två som jobbade extra på helgerna). Vi var åtta styckna som var i butiken om man räknar med den dåvarande chefen (inte för oss) som höll till där. Jag fick gå två dagar parallellt med en tjej som hade jobbat där ett tag (ca 6 månader), hon var duktig och kunde mycket om jobbet och om de olika rutinerna som var satta för butiken. Ca två veckor efter det att jag hade börjat där så slutade hon jobba där, hon skulle ut och resa eller söka något annat jobb. Så nu var vi bara sex som jobbade kvar (sju med chefen). Efter ytterligare två till tre veckor så försvann chefen från butiken utan att någon meddelade oss om varför. Jag fick senare höra ryktesvägen att han var sjukskriven på grund av stress. Så nu var vi sex styckna  som jobbade där utan honom. Vi som jobbade kvar kämpade på så gott det gick, men utan att ha någon med erfarenhet på plats som kunde lära oss om de saker som vi behövde kunna för att vi skulle kunna utföra alla de arbetsuppgifter som vi hade så var det ständigt problem och att försöka lösa problem som gällde (var mycket snabba lösningar för stunden som man fick göra). En av dem som jobbade extra på helgerna fick ett annat och bättre jobb så han jobbade inte heller så mycket hos oss längre (nästan inga helgjobb alls). En annan tjej som också jobbade där ( mest på helgerna) stannade kvar ett tag till men sen så skulle hon börja plugga och så slutade även hon. Nu var vi bara fyra som jobbade kvar i detta ständiga kaos. Är ett under att vi fortfarande kunde ha samma hjälpsamma och goda sammanhållning även då vår arbetsbelastning nu blev större och att vi alla fick mycket mer att göra och som gjorde oss alla mer stressade. Jag och mina kollegor försökte några gånger påpeka vår situation för vår chef men fick bara till svar att det är en resursfråga och att det inte finns resurser just nu till att kunna sätta någon hos oss som har den kunskap och erfarenhet som vi saknar och skulle behöva just nu (är lite att gräva sin egen grav anser jag!). Om vi behöver hjälp så ska vi istället ringa till våra övriga kollegor och fråga dem om hjälp (sinnessjukt!). I alla fall, vi kämpar på så gott det går tills för bara några dagar sen då plötsligt chefen kommer in i butiken och tittar runt. Det är jag och en annan kille som jobbar den här dagen och när chefen har sett sig omkring så säger han till min kollega att det mesta är dåligt och att det ser förskräckligt dåligt ut i butikslokalen, på lagret, i personalrummet, i stort sett allting. Min kollega svarar och säger att vi inte hinner göra allt som chefen kräver för att vi inte hinner med rent tidsmässigt, vilket också är helt sant. De står och pratar lite till med varandra och därefter så går chefen iväg och åker därifrån (var nu i söndags 17/8 som han var inne på en inspektion). Jag och kollegan fortsätter att jobba fast med lågt humör och låg energinivå. Vi vet att det mesta faktiskt är skit men de har inte velat göra något åt saken även då vi har påpekat att vi är i behov av hjälp där, men ändå så är det vårat fel anser han. Vi jobbar på och stänger sedan butiken. Dagen efter (Igår)) så är jag ledig vilket jag känner är skönt även då det bara är en dag så är det skönt att komma bort därifrån. Är hemma och det ringer på mobilen, det är ifrån jobbet som personen ringer. Jag svarar och han som ringer mig frågar om jag skulle kunna komma in och ta stängningen utan att tala om varför. Jag säger till honom att jag kan göra det och känner att nu har det hänt någonting där. Vi bestämmer en tid och jag åker in. När jag kommer in så får jag höra att de två andra kollegorna som jobbade den här dagen har sagt upp sig med omedelbar verkan och gått direkt samma dag. Han som ringde till mig är den nyanställda butikschefen för några andra butiker men han kommer också ibland in till oss och gör in/utternleveranser och hjälper till med lite annat också. Hinner få lite viktig information av honom och därefter så går han. Jag jobbar själv i butiken men får som tur är en ganska lugn dag där. Den stora frågan är nu -Hur ska det gå? Det är nu bara jag och en annan kille som jobbar kvar, dessvärre så tror jag att han också kommer att sluta så fort han har hittat ett nytt jobb. Att det ska ha behövt gå så långt innan de inser allvaret att det hade behövts göras förändringar tidigare är för mig helt ofattbart -Dåligt! Jag hoppas verkligen att botten är nådd nu och att lösningarna kommer ordnas väldigt snabbt nu för annars så kommer det inte att fungera. Att strunta i en liten sak växer sig snabbt och har nu blivit till ett stort problem (mest för oss som är kvar!). Nu har det tyvärr blivit så stort att det säkert kommer att ta lång tid innan det blir till det bättre. Och dem som det mest drabbar är ju oss -Känns så onödigt och så fel! Det blir väl också så att man är tvungen att jobba 6 dagar i veckan nu tills de har löst situationen. Jag känner mig mentalt trött hela tiden nu av alla problem, klagomål och all stress. Att behöva jobba sex dagar i veckan för en sån låg timpenning som jag tjänar känns inte heller roligt.

 

Mitt jobb är en prövning! men snälla ge mig åtminstone lite andrum så att jag får en chans att återhämta mig lite, det är väl inte för mycket begärt? Investera i mig och på alla andra som jobbar för dig så ska du se att med tiden så tjänar du också mer på det själv!

 

Godnatt!